Sill och potatis och allt det som hör till är något av det bästa jag vet. Men ändå så äter jag det väldigt sällan, bara några få gånger om året, vid de korrekta tidpunkterna. Skälet är då rätt enkelt: om jag åt det regelbundet skulle det snabbt tappa sin charm. Sill och potatis är, i grund och botten, fattigkost, mat som de breda folklagren åt året om. Men som situationen i Sverige har förändrats har det blivit till något helt annat. Att inlagd sill och potatis skulle kunna vara festmat är något som folk skulle skrattat sig fördärvade åt för tvåhundra år sedan. Idag är det en självklarhet.

Men i alla fall för mig är det det faktum att jag inte äter sill och potatis till vardags som gör det speciellt, och att jag ser fram mot det varje gång. Annars skulle jag nog tröttna på det rätt så snabbt. Det är annars en bra regel som man bör följa när det gäller mat: även om det är en rätt du älskar, så ät det inte för ofta. Vad gäller mer exklusiv mat är det inget problem, men för något så pass billigt och vanligt som sill och potatis kan det bli ett problem. Det gäller att behärska sig, annars kan det hela sluta med att man avskyr det som man en gång tyckte så mycket om.

Att skriva den här texten har fått mig lite att längta efter sill och potatis, men jag kommer att hålla fast vid min regel: endast ett fåtal gånger per år, och endast vidd rätt tillfällen. Det blir bäst så.